.

Igår träffade jag Dig. Åtta år har gått sen jag såg Dig sist. Även då, sågs vi mer än vi träffades  -  på riktigt. Vi gled isär någonstans under högstadiet. Jag har alltid sett det som att Du gled isär från oss. Du ändrade dig, du ville vara annorlunda. Jag trodde du såg på oss, på mig, med förakt. Jag trodde du tyckte att jag var präktig. Tråkig. Fröken Duktig. Du själv däremot, du levde livet. Du släppte alla hämningar. Du slutade bry dig om vad andra tyckte. Du klippte band. Du lämnade mig, du lämnade oss. Åtminstone som jag såg det. Jag kände inte igen Dig, jag ska villigt erkänna att jag varit rädd. Varit rädd för att träffa Dig, varit rädd för bitska kommentarer, för hånfulla blickar. Jag var helt säker på att det var så det skulle bli. Från när vi var små, minns jag en tjej med så mycket positiv energi att det hade räckt för tre. Så mycket glädje, bubblande skratt och ditt solskensleende. Vi passade bra ihop, Du och jag. Vi var lika. Vi klickade på ett sätt som jag inte gjort med någon annan vid den tidpunkten. Du var inte bara en del av vårt tjejgäng, Du var extra betydelsefull. För mig. När jag tänker på det, har jag aldrig sagt det högt. Aldrig tagit in det som en sanning. Men jag har vetat hela tiden. Du var speciell. Vi ändrade riktningar i livet, vi valde olika sätt att leva våra liv. När jag träffade Dig igår, såg du rädd ut. Antagligen lika rädd som jag kände mig. Det var oundvikligt och jag såg att du tänkte samma sak. Vi både gjorde ett försök. Ett försök att låtsas om som om vi inte satt där  -  på bordet bredvid varandra. Låtsades om som om vi inte kände igen varandra. Försökte ignorera in i det sista. Tills Du slog dig ner där, jämte mig. Då gick de inte längre att undvika, att spela. Värmen var omdelbar när Du kramade mig. All min rädsla försvann i dendär kramen, och byttes ut till glädje, nyfikenhet och tacksamhet för att Du tog steget. För att Du vågade. Du bekräftade det jag alltid trott, Du var rädd för vad jag tyckte. Vad jag hade hört. Jag lovade Dig att jag inte brydde mig, att allt detdär inte spelar någon roll. Det kändes som om Du höll med. Osammanhängande småprat blandades med känslomässiga skildringar där igår. Det var så längesen jag hade Dig, men igår var tiden som gått bortsuddad. Jag önskade att tiden kunde stanna, att vi kunde gå tillbaks dit vi var. Att det kunde få vara så enkelt. Jag förstod samtidigt att det såklart inte var möjligt. Du och jag skulle prata, kramas om och sedan fortsätta med våra liv. Utan varandra. Jag inser att det är så, jag vet att det inte går att ändra på. Men för en sekund där vid bordet igår, fylldes jag av en varm känsla som bubblade upp i mig.  För en sekund så sörjde jag dig. Jag saknade dig. Men att träffa Dig igår, innebar en glädje så mycket större än saknaden. Om vi nånsin ses igen, ska jag inte tveka att gå fram och ge Dig en lika varm kram som du gav mig igår. Vi ses kanske.