.

Jaha nu börjas det. Nu har jag börjat bli sådär blödig och sentimental, så att varje gång jag påminns om att jag snart ska lämna min underbara lägenhet så börjar jag grina! Jag har själv förvånats över hur cool inställning jag har haft nu det sista inför flytten! Nu när det verkligen börja närma sig. Jag har ringt alla samtal, tagit emot besiktningsgubbar hit och dit. För att inte tala om hur jag helt hänsynslöst har börjat slänga allt som kommer i min väg som inte direkt uppfyller kravet "används dagligen". Jag har kastat dvd:er, kläder (i massor), smycken, cd-skivor och allt annat som inte haft en riktigt bra anledning att stå kvar där på hyllan. Jag tyckte att jag var så bra, som äntligen lyckats komma över dendär sentimentala och nostalgiska tröskeln som jag lidit av nu i snart 24 år. Men igår sa det ifrån.

Hampus poch jag hade ätit middag, slöat i soffan. Jag avböjde att följa med hem till honom och sova, för jag tänkte att jag minsann ska utnyttja sista tiden jag har kvar här i min lägenhet nu. Precis när han stod färdig i hallen för att gå, knöt det liksom ihop sig i magen på mig. Tomhetskänslan slog till mig likt ett slag i ansiktet och jag kröp upp på sängen med min nalle i famnen. Tårarna bara rann, helt oupphörligt. Efter en stunds snyftande och terapisamtal om att lägenheten faktiskt bara består av väggar och...golv, och att allting som gjorde det till min lägenhet (möblerna) skulle ju faktiskt med till nya lägenheten, slutade jag hyperventilera. Plockade ihop mig själv, och följde med Hampus hem. Små barn ska inte sova ensamma när de är ledsna. Och nallen fick följa med.

Ps. Jag är 24 år. Ville bara understryka det.



Puss