.

Hej alla



Nej, jag tänker inte ge mig in i vikthetsdebatten som de flesta medier fokuserar på just nu, och nej, jag tänker inte strö ut en massa förlegade klyschor som ändå ingen lyssnar på. Jag ska inte heller påstå att jag själv aldrig lockats eller dragits med i idealen  -  det e klart man har! Jag tror den tjej som säger att hon aldrig påverkats av media eller andra i sin närhet ljuger. Däremot tror jag att detdär underbara som benämns som det "sunda förnuftet" som tur är väger tyngre än vikthetsen. Iallafall för mig.

Här kommer det svåra... när man måste dra en slags gräns mellan att vara personlig och privat. Jag skulle vilja berätta allt, jag skulle vilja berätta om anledningen till att jag skriver dethär nu, men sanningen är att det ligger för nära mig. Någon som finns/fanns i min omgivning, visar upp en sida som jag inte visste fanns. Som med alla historier finns det flera sidor, och jag är absolut ingen person som har rätt att döma. Däremot kan jag inte hjälpa att jag reagerar. Jag tror, utan att alls veta säkert, att ena sidan av historien är positiv "jag kom i jenasen/jag har inte ätit något onyttigt på över ett halvår/jag är lika smal som X/jag har gått ner 3 storlekar"/etc. Visst! Skitkul! Verkligen, om man kan finna glädje i det. Och det tror fan att man kan, iallafall är det den känslan jag får när jag kommer i dedär jeansen som har legat i garderoben i över ett år, och som jag köpte efter en veckas maginfluensa. Jihoooo.

Men....

Så avslöjas det. Det är inte hela sanningen. När är det egentligen det...? Mellan raderna förstår jag att det inte enbart är glädje och stolthet över sin prestation som uppvisas.Tänker jag ett steg längre, och kanske med en viss tanke på tidigare erfarenheter som referensram, ser man något helt annat. Missnöje, prestationsångest, olycka, hat, fruktan, självömkan, fixering, ett självdestruktivt sätt att se på sig själv och sitt eget värde utan dess like.

Jag tycker så fruktansvärt synd om denna dubbelsida av hela processen. Lycka blandas med hat, stolthet blandas med prestationsångest. När är det ena värt det andra? När väger vågskålen jämnt? När kommer belöningen för all möda som man lagt ner? När blir det plötsligt värt att känna en minuts tillfredsställelse över dedär jeansen som glider på en utan problem, för att nästa dag sätta upp nya orimliga mål och känna sig missnöjd för att man "inte är där än"?

Det måste vara så otroligt jobbigt. En sån otrolig börda att bära på. "Vilken sida vaknar jag på idag?" och så är ALLT beroende utav det. När kan man lära sig att arbeta upp tron på sig själv och inse sitt eget värde? Inte bara kortsiktigt, utan långsiktigt och framförallt på riktigt.

Till dig, om du läser detta, vill jag redan nu säga förlåt om du på något sätt tar illa upp, och jag hoppas att du förstår att allting jag skrivit grundar sig i en oro för dig. En oro, som i sin tur grundar sig i att jag tycker hemskt mycket om dig och har alltid gjort sen vi träffades. Jag hoppas att du förstår att det inte ligger nåt negativt, dömande eller på något sätt nedvärderande i mina ord  -   jag är glad om du är glad. Det är det enda som ör viktigt. Jag har egentligen ingen aning om vad jag skriver eller hur mycket sanning det ligger i mina ord. Det är en reaktion och en oro som råkade komma i uttryck i denna text, istället för att endast stanna i mina grubblerier.

Du är så otroligt fin som du är, och du är omtyckt för den du är.

Puss till dig, och er andra med.