.

God morgon!

Tänk att vissa människor verkar ha ett behov av att hävda sig själva. Eller hävda att de har rätt, att de står över en. Att de vet bättre. Visst är det typiskt?

Ett exempel. På somrarna i Sverige så är de allra flesta vuxna medvetna om att många företag och organisationer går på halvfart. Det är semestertider, vilket innebär att saker och ting inte alltid går lika fort eller effektivt som det annars skulle göra, samt att personalen som arbetar inte alltid är ordinarie personal utan just sommarvikarie. Till detta hör att om man är sommarvikarie så är det helt omöjligt att hinna och kunna sätta sig in i det nya jobbet så vattentätt som en ordinarie anställd som arbetat på företaget i åratal är. Det är den bittra sanningen, och tyvärr finns det inte mycket att göra åt.  Kort sagt, som sommarvikarie kan man inte göra mer än så gott man bara kan, vilket de allra flesta har stort överseende med och visar hänsyn för. Man försöker så gott man kan. Det gör jag. Jag har bombaderat min avlösare med så många frågor för att alltid veta vad jag ska göra i olika situationer, att hon till slut fick säga "om någon skulle fråga någonting du inte vet, så är det helt OK att säga att du inte vet, att du är sommarvikarie och att kunden får återkomma". Jag lugnade mig något efter detta, och tänkte på att det är ju faktiskt så det är. Man kan inte veta allt. Alla rutiner, alla oskrivna regler. Skönt, tänkte jag. Då räcker det alltså med att jag försöker och gör mitt allra bästa.

I huset som jag jobbar, finns det 7 våningar och på varje våningsplan finns minst 2-3 olika mottagningar. Sammanlagt arbetar det flera hundra personer i huset, och det finns tre huvudingångar och trappor och hissar till oändlighet. Det jag har förstått (efter att ha gått runt i huset och blivit visad hur det ser ut) är att det i princip går att komma till ALLA mottagningar från alla ingångar, det tar bara lite längre tid än om man hittar rätt vid första försöket eller om man vet exakt avrt man ska.

Idag kom en kvinna fram till mig i receptionsluckan. Hon var synligt stressad. Hon frågade hur hon skulle göra för att komma in till mottagning X, de svarade tydligen inte på porttelefonen. Vad jag gjorde var att tänka hur jag på bästa sätt skulle lösa det, och blev alldeles lugn då jag insåg att jag kan visa kvinnan till hissarna och berätta för henne vilket våningsplan hon ska till, för att därefter säga att det går att komma till mottagning X även från denna ingång  -  i vilken hon nu befann sig. Hon hann knappt tacka för hjälpen för än hon var borta. Inget problem tänkte jag, utan var istället glad för att jag kunnat hjälpa henne. För att i framtiden veta hur jag ska kunna hjälpa kunder ännu mer när liknande sitaution uppstår, satte jag mig och letade igenom alla dessa evinnerliga listor med koder  -  och hittade til slut en kod som visade sig gå till den port i vilken kvinnan först inte hade kommit in. Mycket nöjd tänkte jag att nästa gång ska det kunna gå ännu mer effektivt att hjälpa till!

Ungefär tio minuter senare kommer kvinnan tillbaka, svetten pärlade sig i pannan och det var inget leende som mötte mig. Stressat och väldigt irriterad hävde hon ur sig att "det gick ju minsann inte alls att komma in på den mottagningen via denna ingången!!". Eftersom jag var halvt beredd på detta gjorde det mig ingenting, och eftersom jag dessutom hade letat upp en kod tänkte jag att jag skulle göra henne glad genom att kunna ge henne den, utan att ens behöva spilla mer tid genom att börja leta upp den nu och här. Jag ber om ursäkt för att det inte fungerade som jag trodde, och säger "men jag har en kod till dig här som gör att du kommer att komma in i den andra porten utan problem!". Som svar på detta tittar hon på mig med ett såntdär översittar-leende a´la "jag är så mycket bättre än du" och säger:

"Du är sommarjobbare va?! Mm just det....."

Vad e det för kommentar?! Här försöker man göra sitt allra bästa och av förklarliga skäl kan man inte allting. Om hon nu "visste det" och kunde "se det på mig", så varför ens bemöda sig att kläcka ur sig en så totalt dum och fullkomligt överflödig kommentar?!

Om hon nu känner sig befogad att bli så arg över en sånhär sak och att det innebär att hon blir sen till sin avtalade tid, kanske man ska lära sig att inte komma en minut innan utan ha lite marginaler istället. Då hade hon sluppit stressen, svetten och irritationen  -  och dessutom sluppit förpesta mitt humör med sina dumma kommentarer.

Vissa människor måste bara vara bittra.

Tur att alla inte är sådana. Här finns så många härliga människor, både personal och kunder som kommer och frågar om hjälp och är tacksamma för det jag försöker göra för dem, och idag har jag t.o.m blivit "Linda i receptionen" med killen från tvätteriet. När han går ropar han "Hejdå Linda!"

Mer sånt.
Mindre bittra kärringar.

Sådär, nu har jag skakat av mig det och hoppas på att tanten tänker till nästa gång hon tilltalar någon som försöker göra sitt jobb så gott hon bara kan.

Hej!