.

Igår köpte jag Malin Sävstam's bok När Livet Stannar, efter att ha lyssnat på hennes sommarprogram i P1. Malin Sävstam förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamikatastrofen. Helt fastklistrad vid radion satt jag i 1½ timme, och blev nästan irriterad när någon kom fram till rec-disken och frågade något. Jag hade lust att hyssja dem med ett finger för munnen och argt peka på radion. Det gjorde jag inte. Däremot letade jag upp en sida på nätet där man kunde läsa hela första kapitlet i boken. Då blev jag ännu mer fast. Gick direkt efter jobbet och köpte boken. Sträckläste den hela kvällen igår, imorse till frukost och ska på lunchen läsa klart sista kapitlet.

Läs den.

Gud va trött jag blir. Ja, både bokstavligt och teoretiskt... äh jag vet inte hur jag ska uttrycka mig riktigt än, det är för tidigt på morgonen.

Det jag vill säga är att jag blir så trött på folk ibland...! Speciellt dessa som har ett behov av att hävda sig själva, eller rättare sagt  -  hävda sin enorma coolhet. Framförallt i ett forum som facebook.

Klickar mig fram och ser hur många statusrader som helst som bedyrar vilket partydjur man är  -  hur djävulskt mycket man söp igår och hur ball man är som ändå pallar att jobba dagen efter. Fast fullproppad med panodil. Men ändå spyfärdig. Och ändå ballast i stan. Kanske till och med världen. 

Alltså liksom?! Vem har användning för sån information? Den infon är ju endast  -  enbart endast  -  till för att framställa sig själv som den coolaste människa som nånsin gått omkring i ett par skor. Eller vad säger ni?

Eller så är jag bara extra lättirriterad såhär kl 07:52 en torsdagsmorgon. Är åtminstone nykter och ångestfri.

Haha hej!

...men Ken Rings "Nu måste vi dra" är så sjukt supergrym! En mening jag aldrig trodde skulle komma ut ur min mun, men  undrens tid är här  -  eller? Hursomhelst, lyssna och digga med!
Svängig är bara förnamnet.

Faktiskt!

Än har jag inte känt av det. Pirret. Ja, födelsedags-pirret, alltså. Ja men ni vet, när man tittar i kalendern och slås av att det bara är några dagar kvar till födelsedagen. FÖDELSEDAGEN! Så stort, alltså! För mig är det stort. Liksom Julafton. Ja, alla aftnar. Okej kanske inte Valborgsmässoafton. Det är inte rikigt lika pirr-framkallande. Men högtider, sånt som kommer en gång per år, och man förundras över insikten att det gått ett helt år sen sist. Nu har det alltså gått ett helt åt sen sist. Då fyllde jag 23. Jag jobbade på ett jobb som inte direkt var utvecklande, helt OK, men inte utvecklande. Jag bodde i en svindyr lägenhet i Karlstad, och min enda tanke var att jobbajobbajobba och samla in pengarpengarpengar under sommaren. Hets, stress och en dos av ångest.

Nu, när jag fyller 24, har jag ett roligt jobb (om än väldigt lugnt just nu), en jättefin liten lägenhet hemma i Karlstad som väntar på mig, med en hyra som inte framkallar någon ångest ur den ekonomiska synvinkeln. Jag har en skönare inställning till sommaren iår, mycket beroende på att jag inte behöver jobba som en idiot och stoppa undan varenda krona inför höstens hyror. Jag jobbar kontorstider, vilket ger mig mycket kvalitetstid tillsammans med nära och kära  -  och framförallt, jag kan alltid hitta på saker på helgerna tillsammans med alla andra, vilket jag inte har kunnat förut. Nej, lördagar är alla caféers gulddag. Jobbajobbajobba.

I övermorgon, på lördag fyller jag 24 år. En ålder som jag för några år sedan uppfattade som "vuxen". Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt känner att jag är där riktigt ännu. Att jag skulle vara vuxen nu? Hjälp, jag blir lite rädd av tanken. Dock känns det skönt att jag tagit tag i de ovan nämnda sakerna som förra sommaren inte kändes speciellt positivt. Jag har tagit tag i de punkterna som bara frambringade ångest, och gjort om dem till något som passar mig mycket bättre.

Kanske några vuxenpoäng ändå?

Åååhh vilken seg dag på jobbet....

Kan bero på många anledningar. Dels är det ingenting konkret jag kan sysselsätta mig med, om alla som i vanliga fall är fenor på att ringa och boka konferenser är på semester och samtliga resterande på deras företag med, så  -  what to do?

Ingen har ens ringt mig och klagat på luftkonditioneringen eller ventilationen i byggnanden?

Mailinboxen ekar tomt på nya mail, hur många gånger jag än klickar på 'uppdatera'.

Alla papper ligger redan i en fin sorterad hög.

Anledningar till att denna dag känns exceptionellt seg kan också ha med anledningar utanför jobbets sfär att göra, till exempel det faktum att jag har haft en riktigt pissig nattsömn. Troligen en konsekvens att mitt riktigt pissiga humör igår kväll.

Jag vill bara göra det bättre. Hur kan något så enkelt ha blivit så komplicerat och svårt? Jag vill inte kämpa ensam, snälla visa att vi gör det tillsammans.

Hoppas på en skönare eftermiddag idag. Jag och Hampus har tvättid. Det kan ju bara bli bra. Jag menar, vem blir inte gladare av att tvätta...?

Hejdå.

God morgon!

Tänk att vissa människor verkar ha ett behov av att hävda sig själva. Eller hävda att de har rätt, att de står över en. Att de vet bättre. Visst är det typiskt?

Ett exempel. På somrarna i Sverige så är de allra flesta vuxna medvetna om att många företag och organisationer går på halvfart. Det är semestertider, vilket innebär att saker och ting inte alltid går lika fort eller effektivt som det annars skulle göra, samt att personalen som arbetar inte alltid är ordinarie personal utan just sommarvikarie. Till detta hör att om man är sommarvikarie så är det helt omöjligt att hinna och kunna sätta sig in i det nya jobbet så vattentätt som en ordinarie anställd som arbetat på företaget i åratal är. Det är den bittra sanningen, och tyvärr finns det inte mycket att göra åt.  Kort sagt, som sommarvikarie kan man inte göra mer än så gott man bara kan, vilket de allra flesta har stort överseende med och visar hänsyn för. Man försöker så gott man kan. Det gör jag. Jag har bombaderat min avlösare med så många frågor för att alltid veta vad jag ska göra i olika situationer, att hon till slut fick säga "om någon skulle fråga någonting du inte vet, så är det helt OK att säga att du inte vet, att du är sommarvikarie och att kunden får återkomma". Jag lugnade mig något efter detta, och tänkte på att det är ju faktiskt så det är. Man kan inte veta allt. Alla rutiner, alla oskrivna regler. Skönt, tänkte jag. Då räcker det alltså med att jag försöker och gör mitt allra bästa.

I huset som jag jobbar, finns det 7 våningar och på varje våningsplan finns minst 2-3 olika mottagningar. Sammanlagt arbetar det flera hundra personer i huset, och det finns tre huvudingångar och trappor och hissar till oändlighet. Det jag har förstått (efter att ha gått runt i huset och blivit visad hur det ser ut) är att det i princip går att komma till ALLA mottagningar från alla ingångar, det tar bara lite längre tid än om man hittar rätt vid första försöket eller om man vet exakt avrt man ska.

Idag kom en kvinna fram till mig i receptionsluckan. Hon var synligt stressad. Hon frågade hur hon skulle göra för att komma in till mottagning X, de svarade tydligen inte på porttelefonen. Vad jag gjorde var att tänka hur jag på bästa sätt skulle lösa det, och blev alldeles lugn då jag insåg att jag kan visa kvinnan till hissarna och berätta för henne vilket våningsplan hon ska till, för att därefter säga att det går att komma till mottagning X även från denna ingång  -  i vilken hon nu befann sig. Hon hann knappt tacka för hjälpen för än hon var borta. Inget problem tänkte jag, utan var istället glad för att jag kunnat hjälpa henne. För att i framtiden veta hur jag ska kunna hjälpa kunder ännu mer när liknande sitaution uppstår, satte jag mig och letade igenom alla dessa evinnerliga listor med koder  -  och hittade til slut en kod som visade sig gå till den port i vilken kvinnan först inte hade kommit in. Mycket nöjd tänkte jag att nästa gång ska det kunna gå ännu mer effektivt att hjälpa till!

Ungefär tio minuter senare kommer kvinnan tillbaka, svetten pärlade sig i pannan och det var inget leende som mötte mig. Stressat och väldigt irriterad hävde hon ur sig att "det gick ju minsann inte alls att komma in på den mottagningen via denna ingången!!". Eftersom jag var halvt beredd på detta gjorde det mig ingenting, och eftersom jag dessutom hade letat upp en kod tänkte jag att jag skulle göra henne glad genom att kunna ge henne den, utan att ens behöva spilla mer tid genom att börja leta upp den nu och här. Jag ber om ursäkt för att det inte fungerade som jag trodde, och säger "men jag har en kod till dig här som gör att du kommer att komma in i den andra porten utan problem!". Som svar på detta tittar hon på mig med ett såntdär översittar-leende a´la "jag är så mycket bättre än du" och säger:

"Du är sommarjobbare va?! Mm just det....."

Vad e det för kommentar?! Här försöker man göra sitt allra bästa och av förklarliga skäl kan man inte allting. Om hon nu "visste det" och kunde "se det på mig", så varför ens bemöda sig att kläcka ur sig en så totalt dum och fullkomligt överflödig kommentar?!

Om hon nu känner sig befogad att bli så arg över en sånhär sak och att det innebär att hon blir sen till sin avtalade tid, kanske man ska lära sig att inte komma en minut innan utan ha lite marginaler istället. Då hade hon sluppit stressen, svetten och irritationen  -  och dessutom sluppit förpesta mitt humör med sina dumma kommentarer.

Vissa människor måste bara vara bittra.

Tur att alla inte är sådana. Här finns så många härliga människor, både personal och kunder som kommer och frågar om hjälp och är tacksamma för det jag försöker göra för dem, och idag har jag t.o.m blivit "Linda i receptionen" med killen från tvätteriet. När han går ropar han "Hejdå Linda!"

Mer sånt.
Mindre bittra kärringar.

Sådär, nu har jag skakat av mig det och hoppas på att tanten tänker till nästa gång hon tilltalar någon som försöker göra sitt jobb så gott hon bara kan.

Hej!