.

Ligger hemma i soffan. Är trött, seg. Igår var jag ute, vi firade att Annika kommit hem från sin jorden-runt-resa, och att det var kul att träffa alla i allmänhet :)

Det var supermysigt som vanligt hemma hos Annika, tänk att jag har bott där, några av de värsta veckorna i mitt liv tog Annika hand om mig, jag sov med henne i hennes säng, och det fanns ingenting hon inte delade med sig av, allt från mat till Snoopy-nattlinnet jag sov i...  Ja, det finns onekligen många minnen från den lägenheten. Glädje och sorg, skratt och tårar.

Igår var det skratt. Mycket skratt :) Men som vanligt skulle vi stannat kvar hemma, eftersom ingentign slår förfesten. Åtminstone skulle vi valt ett annat ställe att gå till. Vi gick till PUSH, Göteborgs lätt mest överskattade ställe med en pointer som pekar in de han bemödar sig acceptera på detta fashionabla ställe. Väl inne, är stället skitlitet, trångt, såndär instrumental musik som man efter tio minuter får migrän av samt alla dessa s c h t e e e e k a r e.

Dessa människor, jag tycker synd om dem. Igår fanns alla ingredienser till tvättäkta schtekare som tror och gärna vill uppvisa att de äger världen, och lite till. Det var veven, vita skjortor med väst och röd sidenslips, backslicket i det lite för långa, lite för sliskiga håret. Och i deras pannor står det skrivet "jag vet att du vill ha mig. Det vill alla." Och så dessa helrör på bord, omringade av vita skinnsoffor. Uuuhuhuuhuhuhhh jag mår lite illa.







Hursomhelst, på det stora hela var det en mycket trevlig o rolig kväll! Efter McDonalds mötte jag upp Hampus och vi tog vagnen hem. Idag har jag inte gjort så mycket. Åkt hem. Typ. Snart blir det våfflor.

Puss.

Vad gör man när goda avsikter förvandlas till hinder. Där hjälpsamhet blir "stjälpsamhet". Jag försöker, och ändå blir det fel. Jag vill inte vara i vägen, och då saknas jag. Jag vill vara delaktig, då stör jag. När allting som är rätt blir fel, och när allting som är fel blir dubbelt så stort. När ingen menar vad man säger, och när båda vill ta tillbaka ord som kom ut fel. När man vill vara nära, men inte känner sig inbjuden. När man tänker om, men det ändå blir fel. När man stretar åt varsitt håll, med varsin övertygelse. När man inte lyckas hitta mitten, när ordet kompromiss inte går att se klart. När man lägger sig i, men skadar mer. När man inte lägger sig i, och uteblir. Blir saknad. När saker förlorar sin proportion, när oviktigt blir viktigt. När man försöker tänka om, när man försöker övertyga sig själv om att man gör rätt. När man möts av andra uppfattningar, som får ens egna tankevärld att verka absurd. Nr man tvivlar på sig själv, när man tvivlar på andra. När man inte vet vart man ska vända sig, inte vet vem som kan hjälpa. När man inte vet vilken plats man har, eller vart man gör sig bäst. När man vill en sak, men gör en annan. När man tvingas stå handfallen, fast än man vill hjälpa. När ord inte räcker. När känslor vill mer. När vilja blir till frustration. När man hamnar emellan. Vad gör man då?

Självkänsla, medvetenhet om den egna personlighetens värde. Så lyder Nationalencyklopedins definition. Jag har funderat på begreppet självkänsla. Vad det är, vad det innebär och framförallt vilka kännetecken som visar på att man har en stark självkänsla. Hur vet man?

Jag skulle vilja fokusera på det första ordet i definitionen: medvetenhet. Jag tror det är just det lilla ord, men dess stora innebörd, man borde jobba med. Om man känner sig nere, om man är ledsen, arg, eller känner sig värdelös  -  är det lätt att tro att man saknar självkänsla. Att den inte finns. Att man inte har någon. Efter att ha funderat på det, har jag slagits av att det är så lätt att glömma att det är själva medvetenheten av sin självkänsla som är grundpelaren. Det handlar inte om att tron på sig själv och sitt eget värde inte existerar, utan att medvetenheten om den ibland kan lysa med sin frånvaro.

Vad enkelt det vore om man kunde kontrollera den precis som man ville, då kunde man pränta in den i sitt inre med superlim, och det skulle aldrig behöva vackla. Riktigt så enkelt är det ju inte, tyvärr. Medvetenheten om sitt eget värde är inget permanent, inget fastställt. Det är något man behöver jobba med, och påminna sig själv om ofta, ändå tills det blir en naturlig del av ens vardag. Dagen då man inte längre behöver reflektera över ens eget värde, då tror jag man har kommit en bra bit på vägen.

Varför är det då så lätt att tvivla? Varför är det så lätt att trycka ner sig själv, tycka att alla andra är bättre, att alla andra har rätt, att alla andra har starkare självkänsla än en själv? Om man kan lära sig att alla de precis nämnda påståenden inte stämmer, är hälften vunnet. Det är lättvindigt att bara påstå att de inte stämmer, men någon mer förklaring än det tror jag inte det finns. Eller nånsin kommer finnas. Man kan likställa det med fakta, någonting som bara måste präntas in. Punkt. Om man då har lärt sig, att ingen annan är bättre  -  kommer vi till den andra delen. Efter att ha insett att alla andra inte är bättre, måste man inse att man själv inte bara är bra på grund av utraderad konkurrens  -  utan att man är bra oavsett konkurrens. Oavsett hur alla andra är, eller rättare sagt, hur de vill att du ska se dem  -  ska ens egna självkänsla övervinna alla yttre och inre hinder och lysa starkast. För en själv, hos en själv, i en själv.

Om man lyckas inse det, då är ännu en stor del av projektet avklarat. Det sista jag tänkte reflektera över, är hur lätt det är  -  trots en stark medvetenhet om ens egna värde  -  att tryckas ner av andra. Hur kommer det sig att det är så lätt att yttra negativa saker om andra, när det samtidigt är så svårt att ge positiva komplimanger? När någon gör något som man inte tycker om, är det nästan som ett behov att få yttra det högt. För bästa kompisen, för pojkvännen, för mamma, för någon. När någon gör någonting positivt, någonting bra, duktigt eller beundransvärt, är det som att det bara passerar förbi. Varför är det inte lika lätt att säga? Varför finns det skitsnack utan dess motsvarighet? Det är så otroligt simpelt att ta till sig av negativ kritik eller för den delen  -  skitsnack. Jag kan komma på mig själv med att oavsett vad jag själv anser om någonting jag gjort eller sagt, så om jag hör något negativt från någon annan om det  -  så kan min egna åsikt ändras på en hundradels sekund. Inte om kritiken är konstruktiv, eller om jag själv håller med. Men om man får ta del av 'skitsnack'. Då likställer jag det med sanning. Varför? Mitt svar är att jag inte riktigt är framme än. Inte riktigt där, där som jag önskar att vara. I en situation där jag alltid, alltid, alltid, är medveten om mitt egna personliga värde och inte låter något eller någon säga annat. För vem känner egentligen mig bättre än... just det. Jag själv. Samma gäller dig, du som läser detta nu. Jobba med tanken om att du känner dig själv bäst, och det är också du själv som vinner på en starkare självkänsla. Ingen annan. En win-win-situation som tåls att jobba på. Det ska jag fortsätta att göra.

Tack.

...är någonting jag verkligen är sämst på. Jag är visserligen impulsiv och älskar när oväntade saker händer, men att tvingas vänta in något och avvakta, det är inte riktigt min grej. Just ordet 'avvakta' ger mig rysningar. Tålamod har aldrig heller varit något för mig. Att ge saker tid, vänta ut, ha tålamod, ha is i magen.... nej! Jag vill veta nu, direkt och med en gång. Som nu till exempel, väntar jag på ett viktigt mail... beroende på vilket svar det blir, kan det hända att jag måste tänka om och handla snabbt. Jag önskar jag kunde få planera in dethär i god tid, vill inte ta det som det kommer.

Sådan har jag alltid varit. När jag får sånadär snilleblixtar och impulser, som jag vill göra nu nu nu, är det absolut värsta någon kan säga: "kanske senare/imon/nästa vecka/". Eller "ja, vi får se". Detta är någonting speciellt min mamma har fått jobba hårt med mig för att inse, att allting inte alltid kan hända exakt den stund som jag vill. Att man får ge sig till tåls.

Uppenbarligen har jag vid 23 (snart 24) års ålder ännu inte lärt mig. Men det kommer, det känner jag.

Puss.

Hemkommen från skolan för nån timme sen. Seminariet var av mindre seriös karaktär, vilket gjorde att mina (o)förberedda intervjuer jag skulle redovisa för, gick bra. Vi diskuterade begreppet social kompetens en stund, sedan förväntades inga ytterligare ansträngningar av oss, och vi fick gå. Slappt, ja det skulle ma helt klart kunna påstå. Det stör mig dock inte så hemskt mycket, eftersom seminarium sällan ger mig så mycket rent kunskapsmässigt, mest ser jag det som ett störande moment i plugget. Jag håller just nu på att plöja igenom en bok (också den men titeln 'Social kompetens') och skriver en sammanfattning av den. Gör alltid så, har så mycket lättare att läsa på egna anteckningar än tråkiga böcker. Dessutom har jag och Marie delat på böckerna i denna delkurs, vilket var sjukt bra på ekonomin, samt att vi då hjälps åt  med att sammanfatta för varandra. Bra lärande, yep!

Ikväll ska jag och Hampus alltså på restaurang. Inte McDonalds, inte Burger King... utan en riktig restaurang. Det känns så himla kul, nästan konstigt mycket kul! Det var faktiskt inte så längesedan jag var på restaurang, men då med hela Hampus familj + viss del av släkten, och det var ju jättemysigt, men nu ser jag fram emot en kväll, bara Hampus och jag och lite vardagslyx! Jag tycker det e riktigt kul att laga mat numera (!), men med jämna mellanrum tröttnar jag så på att tänka, planera, lägga ut kyckling/köttfärs ur frysen på morgonen, gå och handla på Konsum om man saknar nån ingrediens, och så denna förbannade disk som man inte kommer undan! Nu är det inte så hemskt synd om mig, eftersom jag och Hampus brukar turas om att laga mat hos och till varandra. Det är så skönt att efter en lång dag av pluggande (eller en lång dag av ingenting, för den delen) kunna krypa upp i Hampus soffa, titta på TV medan han står och glänser i köket. Det är också en form av vardagslyx! Om jag bara skulle laga middag åt mig själv skulle det bli.... hm, ingenting, En knäckemacka, kanske. Ett ägg? Ja, ni fattar. Jag ser liksom ingen vits alls med att anstränga mig endast för min skull. Om man däremot är flera, är det så hima mycket roligare. Men soms sagt, ibland tröttnar man.

Ibland säger Hampus att jag behöver vara mer konkret. Jag har en tendens att ofta ha mycket på hjärtat, men ha svårt att få ut det i för andra begripliga sammanhang. Som häromkvällen, när jag ville få uttryckt min frustration för den gråa vardagen som aldrig bjuder på några överraskningar. Jag hör själv att det som kommer ut ur min mun är en massa flum, en massa ord utan ordningsföljd och sammanhang. Efter ungefär en timme hade jag fått ur mig allt, och Hampus hade förstått. Otroligt, egentligen! Men för att hjälpa till i framtida likande situationer, och då framförallt när jag svamlar om att "jag vill uuuunnnnnaaaaa mig nåååt!", så kommer här några tips på vad jag anser vara vardagslyx  -  för mig:

1)  Ligga i soffan och ha en massa bra TV-program framför sig, gärna med massor med te och kakor till.
2)  Måla naglarna i nån glad och fin färg (läs: rosa)
3)  Gå på stan (behöver nödvändigtvis inte innebära att köpa något, måste dock erkänna att det är en rejäl bonus)
4)  Slippa behöva laga mat/diska
5)  Ta en riktig långdusch, göra inpackning i håret och sedan spendera närmsta halvtimmen med att smörja in mig med alla mina goda krämer och bodylotions.
6)  Ta en långpromenad, lyssna på musik jag blir glad av, komma hem och känna sig pigg och stark.
7)  Känslan direkt efter träning i allänhet
8)  Boka in en resa nånstans, det blir ju mest resa hem, men det är verkligen nåt lyxigt med det! Jag kan inte åka hem så ofta som jag hade velat pga av tid- och pengabrist (förmodligen mest pengabrist), så när jag väl bokar biljett hem känns det så himla skönt, som att jag ska få en chans att håva in massor med ny energi och få lite miljöombyte.
9)  Att kunna ha råd att köpa mig saker. Små/stora saker, kvittar. Men att inte vara så instängd inom ramen för "vad jag som student (inte) KAN göra". Jag vet att man kan lösa dethär genom exemplevis ett jobb, men jag gör allt vad jag kan nu genom att jag faktiskt ska flytta till en mindre och billigare lägenhet den 1 maj. Mer om det återkommer jag till.)
10)  Att kunna ha råd att köpa saker eller göra saker för dem i min närhet! Att kunna köpa en lite finare födelsedagspresent, något jag vet att personen verkligen skulle bli glad över istället för nånting som jag har råd till. Att kunna ge bort nånting till någon som har haft det jobbigt, eller som har kämpat med något under en tid. Att kunna överraska, helt enkelt!

DET är något jag saknar. Det är något jag önskar att jag kunde unna mig (och andra) lite oftare. Tyvärr brister ju det mesta på punkten 'pengar', men som sagt  -  jag gör mitt bästa! 1 maj flyttar jag!

Puss till er, och dendär lilla extra går till Hampus, som är så underbart förstående och uppmärksam!

God morgon!

Har precis ätit frukost och ska strax gå till skolan, ska ha seminarium kl  08.30. Är inte särskilt förberedd (!) så jag hoppas på ett vänligt mottagande och lite flyt. Brukar kunna improvisera mig ur jobbiga lägen i skolan, så det ska nog gå fint.

Ikväll ska jag och min Hampus gå på restaurang. Jag tycker ibland att allt jag gör här som jag blir glad av, alltid har ett "nyttovärde", det kan vara att jag gjort bra ifrån mig i skolan, att jag ringt alla dedär jobbiga samtalen jag måste, att jag fixat med kontrakten och alla papper inför min flytt, att jag har lyckats med att inte slösa några pengar än dag..... ja ni förstår. Det är enbart "duktiga" saker som jag blir glad av, det händer så få saker som man 1) dels har råd att göra i vardagen och 2) saker som man kan göra när man är student. Det är antagligen inte meningen att man ska kunna göra det heller, utan att man ska plugga, äta och sova. Men ibland får jag tråkighetsryck i hela kroppen av detta, och dethär uppmärksammande Hampus. Så ikväll ska han bjuda mig på restaurang. Definitivt en guldkant på tillvaron! Är han inte världsbäst, så säg...


Nej, dags att sticka! Wish me luck!