Dagen då jag förlorade dig.
Det var en midsommarnatt. Dagen hade bjudit på fint väder. Varmt, trots att Midsommar just aldrig bjuder på någon värme. Framåt kvällen blåste det upp. En hård, vinande vind, som så ofta ute på en skärgårdsö. Kvällen var lång, och natten smög sig på utan att någon tog notis om det. Glada skratt kvittrade ut i natten, den för årstiden ovanligt mörka natten. Vi bestämde oss för att ta ett bad. Hand i hand gick vi ner mot havet. De karga klipporna var hala av vågor som blåst upp. Jag satte mig ner. En kyla spred sig om mina bara ben, men det brydde jag mig inte om. Natten var sagolik. Långt borta kunde vi höra sorlet av människor som skålade. Som firade in sommaren. Vattnet slog mot klipporna. Jag drog jackan tätare om mig, och anade inte att detta var vår sista stund tillsammans. Du och jag, som varit tillsammans sedan under en sådan lång tid. Du och jag, ständiga följeslagare. Du var min vän, du var min kärlek, du var mitt allt. Hade jag anat att det var sista gången jag skulle se dig, hade jag tagit vara på stunden mer. Sugit in de sista bitterljuva dropparna av kärleken. Ömmat om dig. Betraktat dig med ögon fyllda av värme, och ett hjärta fyllt av kärlek. Blåsten tilltog. Den kyliga sommarnatten gjorde sig än en gång påmind. Jag hade blivit blöt om knäna, min lilla sommarklänning räckte inte till för att skydda mig mot naturens krafter. Jag drog in ett sista andetag av stunden, reste på mig. Blickade ut över havet, för att sedan vända om. Du försvann den natten.
Idag fann jag dig. I ett skåp i en liten butik. Där låg du.
Idag blev du min.
Min vackra, vackra kumkum-ring...
Idag fann jag dig. I ett skåp i en liten butik. Där låg du.
Idag blev du min.
Min vackra, vackra kumkum-ring...
Kommentarer
Postat av: Jeanette
Fin blogg :D
Trackback
