.

Ju närmare vi kommer, deto mer tänker jag. Desto mer minns jag. Desto mer saknar jag. Det som en gång var en vardag, det som en gång var någonting jag var för uppe i för att kunna känna efter. För att kunna njuta. Jag visste att det skulle komma. Varje dag jag stannade, varje dag jag inte bara avslutade äventyret. Jag skulle stanna. Bara en dag till. En dag till. Och en dag till. Jag kunde inte reflektera då, kunde inte ta in. Bara upplevde, bara gjorde, bara var. Visste att minnena, dofterna, känslorna skulle lagras. Skulle komma ut när de var mogna. Visste att jag skulle leva på dethär äventyret för resten av livet. Om än inte på plats, så i minnet. Visste att allting skulle klarna. Visste att jag i efterhand skulle kunna förstå mina motiv till varför, förstå mina intentioner och mina förhoppningar. Skulle förstå att ingenting är förgäves. Allting händer av en anledning. Ingenting man gör är renodlat förkastligt, det det finns alltid några droppar av godhet man kan pressa ur varje misstag. Där gick jag, och sög på varje droppe jag kunde pressa ur. Jag samlade energi. Samlade nya upplevelser. Samlade ihop mitt gamla trasiga jag. När allting var slut, var jag ny. Om än inte hel, men ny. Nu ska jag tillbaka, om än bara för en begränsad tid. Förra gången jag lämnade ett höstkyligt Säve flygplats för att åka till staden som tog mig hem, var den 8 oktober 2006. Tre år senare, påväg igen, men denna gång utan en enkelbiljett. Denna gång med mitt hela jag, mitt nya jag. Denna gång med min andra hälft, och inte ensam som då. Kärleken jag känner inför denna stad och vad den betyder för mig är gränslös. Lika gränslös som mina minnen och känslor som varje dag påminner mig om mig själv och det jag skapat utav just de där små utpressade ljuvliga dropparna.
Snart, snart.