.

Nu börjar det sippra igenom. Lite, lite, lite i taget. Tillräckligt mycket för att se att det finns ett ljus. Det som lämnade mig så drastiskt, börjar göra sig påmint. Hoppet, hoppet om en framtid så som jag alltid föreställt mig den. Det, förresten är nånting som jag försöker sluta med. Det borde alla göra. Sluta att måla upp bilder om hur saker och ting kommer att bli. Hur klyschigt det än må låta borde man försöka ta en dag i taget. Jag brukar vara duktg på det. Brukar tänka att jag inte helt kan bestämma över hur mitt liv ska bli, för livet kan bestämma själv också  -  och i de situationerna kan man inte bli arg för att ens "plan" inte följs, utan man måste lära sig att gilla läget... ta det för vad det är. Därmed absout inte sagt att jag tycker man bör sätta sig ner och vänta på att ödet ska knacka på ens dörr, eller att man inte ska ta alla chanser man får för att komma dit man vill. Nej nej. Men att inte se det som en katastrof om saker och ting inte blir exakt som man hade hoppats eller tänkt eller planerat, utan att ta det för vad det är, helt enkelt. Som nu. Som att jag är glad att jag just nu, i denna minut, känner mig hoppfull och lugn. Och att jag börjar acceptera att jag måste lyssna på mig själv och göra det som jag mår bäst av. Att tro att man kan läka någon annans sår innan man har läkt sina egna är lönlöst. Så med en betydande reservation för att det imon eller någon annan dag kan kännas hopplöst igen  -  så börjar det kännas ljusare.