.

Oj vad jag kom att tänka på ett minne från länge, längesedan. En skolavslutning. Jag gick i fyran eller femman, och sommarlovet stundade. Hela Skarviksskolan (eller gick vi på Västergårdsskolan då? Det byttes ju nånstans där i svängen..?) stod samlade på grusplanen utanför gymnastiksalen. Det var tidig junimorgon, solen värmde på ett sätt som man nu såhär i februari nästan glömt bort hur det känns. Allas föräldrar, syskon, morföräldrar, farföräldrar, ja till och med mostrar och fastrar och hela köret var där för att fira vårt stundande sommarlov. Detta var på den tiden då man var för liten för att behöva tänka på saker som sommarjobb eller någa krav under 10 hela veckor, för den delen. Vi hade en ung, nyexad lärare, Cecilia - men vi kallade henne för Cillen. Henne minns jag så på pricken. Va kul vi hade med henne! På riktigt! KUL. Hursomhelst. Vi hade övat in sånger, vi sjöng en sång med en refräng som gick "nu står flaggan i topp", eller något liknande. Jag minns just känslan dendär morgonen, sån spänning, entusiasm, en känsla av att  vara BARN. Inga krav, ingen som förväntade sig något av en. Det enda man behövde göra eller tänka på var att bada, äta glass och leka. JA, jag kallar det leka, för åtminstone när jag var i den åldern var jag fortfarande ett BARN (och ingen ung vuxen som många verkar vara nuförtiden) Så! Där fick jag det sagt också. Min familj var där, min mormor och farmor. Jag har alltid fått känna mig så älskad, tänk bara en sån sak? Att de vill komma och stå där på grusplanen och lyssna på sånger, inte bara mina utan alla klassers uppträdanden... ja hursomhelst! Jag minns att jag och mamma hade varit och letat efter mina skolavslutningskläder (ja, såklart att man ville ha nåt nytt, detta var ju en högtidsdag!) och jag hade hittat en klänning som jag älskade. Den var gul, sådär lite brandgul/gul med roströda blommor (vallmo, gissningsvis) på. Jag älskade den. Redan i kyrkan, innan det var dags för sånguppträdandena på skolgården, hade jag sett någonting liknande skymta förbi mig. Kunde det vara sant? Hade någon annan en likadan? Ve och fasa. Detta fick ju inte hända! Ute på skolgården besannades mina farhågor. Vi var TRE stycken, alla i samma klass, med denna ljuvliga klänning. Men såhär en 14-15 år senare är det ändå inte det jag minns. Utan dendär fina morgonen, en dag ur min barndom. Då solen värmde och morgondaggen fortfarande låg som droppar över gräset där på skolgården.